Flemish Northern Renaissance Painter , c.1488-1551   Related Paintings of Bernard van orley :. | Portrait of a Man | Portrait of a Woman | Mary with Child and John the Baptist | The Battle of Pavia tapestry, | Pieta in the Haneton triptych |
Related Artists:
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Salomon van Ruysdael
Salomon van Ruysdael (c. 1602, Naarden - buried Nov 3, 1670, Haarlem) was a Dutch landscape painter. He was the uncle of Jacob van Ruisdael.
Gottlieb Schick
romanticism artist. German, 1776-1812 German painter. He trained at the H?he Karlsschule in Stuttgart (1795-7) under the classically-orientated painter Philipp Friedrich von Hetsch (1758-1839), a pupil of David. Schick also took private lessons (1797-8) with the sculptor Johann Heinrich von Dannecker. From 1799 to 1802 Schick studied in Paris under David, and he soon became one of David's favourite students. He made two unsuccessful attempts to win the Prix de Rome with compositions that derived from the style of David. However, greater independence is seen in his life-size painting Eve (1800; Cologne, Wallraf-Richartz-Mus.), a magnificent allegory of Beauty synthesizing a classically-orientated reinterpretation of ancient art and a proto-Romantic interpretation of biblical subject-matter, inspired by Milton's Paradise Lost. As Schick himself stated (letter to Dannecker, 10 July 1800), he had tried to emulate both the Medici Venus and the female figures of Raphael. In 1802, on a pension from Frederick II, Duke of Werttemburg, Schick moved to Rome and for almost a decade played a leading role in Roman artistic life. His friendship with Joseph Anton Koch led to mutual influence in the work of the two artists. Koch was indebted to Schick for invaluable hints on oil painting and for choice of subjects. For a fortnight in July 1805, Schick exhibited in the Pantheon his large oil painting The Sacrifice of Noah (2.50*3.27 m, 1804; Stuttgart, Staatsgal.). The work was inspired by Raphael's Old Testament frescoes in the Vatican Loggie; and it brought Schick enormous success. Despite financial hardship, Schick continued to work indefatigably, and without waiting for commissions, on a wide variety of projects. These included biblical and mythological subjects as well as portraits. Between 1806 and 1808 he completed his Apollo among the Shepherds (Stuttgart, Staatsgal.), a subject he had attempted while still in Paris and then again in Rome in 1805. The second Rome version had clearly gained through Schick's concentrated thought over a period of several years, and the result represented an avowal of faith both in the artist's own gifts and in German Classicism.